helenskogh

Att livet inte är lätt det vet vi alla. Vi har upp- och nedgångar tillika som solen. Men vad ska man göra när solen har gått ner, ska man vänta på att den stiger igen eller själv försöka ta sig upp på egen kraft? Jag sattes i den situationen och jag vet inte vilket alternativ jag valde.

 

När allt började för mig det vet jag inte. Jag vet när det blev för mycket, när jag inte längre klarade av att sätta på mig masken längre. Jag kan sitta och titta tillbaka på vissa händelser och nu först förstå varför vissa saker blev som de blev. Kommer ihåg en period för inte så länge sedan, det hade varit en tuff period i skolan och jag var på praktik på en ungdomsgård. Min katt försvann och med det så kunde jag inte äta längre. Sorgen över min katt gick över i största del men mitt besvär med maten försvann inte. Det gick inte för mig att äta eller att dricka utan att ha en skarp smärta i magen. Läkarna trodde att det kanske var magsår eller något annat men när medicinen som jag fick inte fungerade så fick jag ännu en ny medicin som jag egentligen aldrig fick klart för mig varför jag skulle äta. Jag fick efter ett tag åka in till sjukhuset för en gastroskopi, de hittade inget fel på mig där heller. Jag fick leva med mitt bekymmer ett tag till och förlorade 15 kg på några månader. Jag mådde inte bra av att väga så lite, innan så var jag redan ett antal kilo underviktig. Jag gav skulden till det för att jag kände mig hängig och omotiverad. Under den perioden då jag gick till läkaren nästan varje vecka så fick jag hela tiden frågan om det har hänt något hemma eller om jag har varit väldigt stressad. Som jag ser på det nu så visste jag antagligen inte hur jag mådde. Att säga hur man känner sig är en av de svåraste sakerna för mig, jag vet aldrig riktigt hur jag mår. Jag kan svara på frågor men jag kan aldrig berätta just hur jag mår, jag kan inte forma ord för jag kan inte riktigt greppa mig själv.

 

Det brukar sägas att man alltid har sig själv men vad är man om inte längre har sig själv? Jag vet inte när jag förlorade mig själv men det var för en lång tid sedan och jag vet inte när jag kommer att hitta tillbaka igen.

 

Just nu så sitter jag i en jobbig situation, jag vill så mycket men jag klara inte av allt som jag vill. Första gången som jag hörde min kurator säga att jag var utbränd så kände jag mig så vilsen. Hur hamnade jag här? Har jag inte lärt mig av min pappas misstag? Jag har lärt mig att acceptera hur det är, jag har gett upp om att leva som en vanlig människa igen.  Jag kommer alltid ha det här i bagaget, det kommer alltid ligga under ytan och vänta på att få komma upp igen.

Anledning att jag skriver det här är inte för att jag vill att ni ska tycka synd om mig, ni behöver inte tycka något överhuvudtaget. Jag vill bara vara ärlig mot mig själv och alla de som är runt mig. Jag behöver dem, det är något jag har insett och jag vill vara helt örlig med dem (ni vet vilka ni är och ni är riktiga änglar det ska ni veta!).

 

Om jag nu ska vara helt ärlig så har jag nog aldrig insett just hur dåligt jag har mått. Det var i maj-juni något, jag hade gått på Citalopram i en månad, massor av tankar började komma. Även fast jag visste att det inte var mig så var det svårt att motstå dem. För att vara helt ärlig så kände jag just ingen som helst önskan att leva. Dock så visste jag att det var medicinen som fick mig att känna så och det gjorde mig bara mer ledsen. Jag vill inte känna eller tänka så, det var inte jag! Jag fick Sobril efter det, ett lugnande medel, som hjälpte mig igenom den tiden. Jag visste att jag behövde ta det för att ta mig igenom dagarna men att inte känna några som helst känslor var svårt. Att vara helt tom, helt utan känslor och närvaro det tog hårt och jag tog ännu mer distans från omvärlden. I den här svängen så började jag även att komma efter i skolan vilket att allt kändes nästan dubbelt så svårt. Jag var hemma hela dagarna men kunde inte göra något som hade med skolan att göra, just för att jag fick riktigt ångest att bara att tänka på något som hade med skolan att göra. Jag fick ordning på det mesta med mycket hjälpa av min familj och hjälp av skolan. Även om jag det var i princip fixat så hade jag svårt att släppa skolan i början av sommarlovet. Det var antagligen just för att jag skulle in till sommarskolan några veckor efter skolavslutningen.

 

Första dagen av sommarskolan så fick jag en panikångestattack på morgonen innan jag skulle till skolan. Jag kom iväg men efter det så blev det nästan skrämmande att åka till skolan. Jag var rädd för vad som skulle hända när höstterminen skulle börja igen. Om jag nästan inte kunde at mig igenom en vecka, hur skulle det då bli med ett helt år?

 

Jag mådde bra resten av sommaren och jag kände verkligen hur jag började komma tillbaka, men samtidigt som jag blev mer ”mig” så kom skolstarten närmare. Jag började få sömnproblem några veckor innan skolstarten och det var sällan jag inte grät mig till sömns. Jag kände hur jag började tappa greppet igen, jag hade börjat falla tillbaka till dit jag var innan, en plats som jag inte ville till. Vi (min familj och jag) åkte till Tallinn någon vecka innan och det var på bussen hem från Stockholm som jag började tappa livslusten igen. Jag skäms över att säga det men jag orkade verkligen inte med allt, det är ingen ursäkt men det känns som man når en viss gräns. När man kommit över den gränsen så struntar man i vad man bör göra, allt man vill är att få göra vad man själv vill. Jag försökte att skjuta undan de tankarna, försökte att njuta av den lilla tid jag hade kvar av sommaren Istället. När skolan hade börjat blev mina sömnproblem mycket värre, jag i princip varannan natt (jag sov ingenting ena natten, sen så däckade jag natten efter).  Just att man inte kan sova gör att allt känns så mycket värre, jag kunde bara grina för att jag inte kunde sova, jag blev så frustrerad över att det inte gick.

 

Det tar oss fram till hur det är just nu. Jag har fått insomningstabletter igen, tyvärr så funkar de inte just nu men jag kommer att få öka dosen imorgon. Det blir nästan att jag känner mig mer frustrerad när jag tar de tabletterna men kan fortfarande inte sova.

 

Tänker gå tillbaka till det jobbiga (i alla fall för mig) ämnet igen, anledningen till jag skriver det här. Självmordstankarna (there I said it) kom tillbaka med skolan, de har legat i huvudet hela tiden men den här veckan så har de tagit över i princip alla mina tankar. Det är väldigt tungt just nu, det känns som inga av mina mediciner hjälper, jag har bara velat försvinna från allt. Jag visste att jag inte var på rätt spår när jag började söka på internet hur stor skada mina mediciner skulle göra om jag i princip tog allt jag hade.

 

Jag börjar nästan gråta nu när jag skriver det här men igår så blev tankarna nästan verklighet. Jag orkar inte längre, jag menar verkligen det! Enda anledningen till att jag sitter här just nu är för att mamma hörde mig när jag grät. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag skrev min sista hälsning till mamma och pappa. Jag vet fortfarande inte hur det kommer bli, jag är inte så säker på att jag verkligen vill leva längre. Allt har varit så tungt på sistone, varje dag är en kamp för att ta mig igenom dagen. Det gör ont att se papperna ligga bredvid sängen just nu men vad ska jag göra? Jag kan inte bara slänga det, jag måste vara ärlig. Vilken sanning det än är så måste jag vara ärlig. Jag vet inte om jag kan göra det emot mina föräldrar efter allt de har gjort för mig och allt som de gör för mig just nu. Men jag kan inte släppa tankarna heller, jag vet inte vad jag vill. Vill jag vara kvar och kämpa eller ska jag ta den enkla utvägen? Jag vet vad alla kommer svara men den här frågan ställer jag till mig själv där svaret inte är lika uppenbart.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag önskar att det fanns någon som jag bara kan tömma ur mig allt för men problemet är inte att hitta den personen, problemet är mig. Allt jag vill är att ni ska förstå men ni kan inte förstå om jag inte berättar. Det är bara att det inte går.
Just nu så ser jag bara en väg, kanske inte den rätta men den känns rätt för mig. Det här är den enda gången som jag behöver vara egoistisk, det är mitt beslut och det är bara jag som vet hur det är. Det känns rätt, jag tror att det är det här jag vill..

Jag är ledsen om det sårar några men jag måste tänka på mig själv.

Det är jobbigt att inte längre att inte vad jag vill, att inte veta vad jag känner. Det är en person jag behöver, men jag försvann efter vägen. Kommer jag någonsin hitta tillbaka, eller är det här så som det kommer vara?



Det är mycket som flyger runt. Är som en bergochdalbana just nu.
Ledsen.

Blev inte många inlägg igår men jag hoppas att ni kan förlåta mig.

Hade tänkt att åka med ett tåg så jag är inne vid 10 (ska träffa syv klockan 11) men så duktig som man är så sover man över fast i och för sig så ska jag vara glad att jag sov. Som tur är så har skjutsar min pappa in mig istället, en riktig ängel.

Sitter i skolan och väntar på att prata med en lärare. Bara en halvtimme kvar nu, haha! Ska ta en sväng förbi Telia innan jag åker hem vid tolv. Hörs då!

God morgon kanske man ska säga så här tidigt.

Har inte sovit i natt så jag är inte riktigt vaken just nu så det bli inget speciellt utförligt inlägg just nu. Ska i alla fall in till Gävle om en timme, ska dock bara göra det nödvändigaste och sedan åka hem.

Ha det så bra så länge!

Ska snart gå och lägga mig. Får se om jag kan sova, känner mig lite arg och frustrerad. Att man aldrig får göra vad man vill! Hoppas på att det reder ut sig imorgon, ska in en timme tidigare och prata med läraren. Det är egentligen inget stort men småsaker kan göra en så arg (kanske inte jätte arg men lite smått arg i alla fall) ändå.

Nej nu ska jag försöka att ta det lite lugnt och förhoppningsvis sova, godnatt!

Någon gick och la sig tidigt ikväll

Just nu sitter man i soffan med en katt vid fötterna och en dator i knät. Tv:n är på, för att inte tråka ut er så kommer jag int e säga vad jag kollar på. Tror att ni kan lista ut det utan att jag säger något, haha!

Jag har tänkt lite på det här att andra som till exempel känner ens föräldrar kan på en gång se att man är deras dotter eller son. Det är oftast så att man själv inte ser det för man ser ju ut som en själv inte som någon annan. Det är många som jag känner som jag nästan tycker är avbilder av deras föräldrar, men de ser oftast ingen likhet överhuvudtaget.

För att vara helt ärlig så tycker jag själv inte att jag liknar någon av mina föräldrar något speciellt, de tycker heller inte att jag är så väldigt lik dem heller. Men det kan ju vara så att det kan vara svårt för föräldrar att se om man är lik sitt barn eller inte. Jag blir i alla fall väldigt förvånad när vissa personen som antingen aldrig har träffat mig eller mina föräldrar kan se att vi "hör ihop" så att säga. Det är ganska imponerande, fast som sagt så ser man oftast inte likheterna själv.

Blev inte att man var i skolan speciellt, fick lite information om UF och lite annat. Istället för att ta tåget hem så åkte jag med min pappa istället. Blev lite shopping på det viset, kanske inte det man tänker på när man säger shopping. Köpte nämligen ett avgassystem till min bil samt fyra överstrykningspennor.

God morgon solstrålar!

Ska snart iväg till skolan för en tredje (andra egentligen) dag i skolan. Får se hur länge man blir kvar idag, hoppas på att det inte blir allt för länge. Vi ska i alla fall få schemat idag (håller tummarna för ett bra schema) sen så är det lite information om lite saker som händer i trean.
Ska försöka klämma in något inlägg under dagen.

Ha det bra nu!

Nu ska jag ta och lägga mig. Imorgon är det skola igen (får se hur länge) och jag vill inte se allt för trött ut. Sen att jag inte kan sova i alla fall är en helt annan sak, haha!

Men sov så gott alla och så hörs vi imorgon!

Sitter och kikar på Fångarna på fortet. Det är lite roligt att se skillnaden mellan Samuelsson igår och Willy idag, haha! Men i och för sig så är ju Samuelsson lite starkare. Aja man kan ju skratta lite för sig själv men jag skulle nog inte göra det ett dugg bättre än Willy.

Inte alla i familjen gillar att kolla på tv, haha!

Kanske ska passa på att klaga på det jobbiga regnet som alla andra göra. Bara för att vara som alla andra menar jag. Men egentligen så har jag inte så mycket emot regnet.

Bara inte att jag behöver vara ute såklart och att jag inte ska behöva komma i kontakt med regnet så spelar det ingen roll för min del att det regnar. Det kan helt enkelt vara vilket väder som helst bara jag får vara inne.






Okej, lite ironisk får man vara ibland.

Känner mig lite smått stressad då de inte svara på det stället jag har tänkt mig ha min praktik på. Det ligger inte så långt ifrån mig så jag får väl ta traska dit och prata med någon.
Just att jag behöver skaffa en plats idag gör att jag känner mig lite pressad, jag vill helst vara där men jag måste ju få tag på någon först, haha!

God morgon på er!

Sitter och kollar lite på tv men ska väl göra mig i ordning så jag kan följa med till veterinären. Katterna ska vaccineras så det är ju inget allvarligt.

Men nu måste jag tydligen göra mig i ordning, så vi hörs!

Godnatt på er!

Imorgon så ska jag fixa APU plats och åka med Cilli och Mick till veterinären. Vad som händer sen får väl bli en överraskning- För att vara helt ärlig så har jag ingen aning om vad jag ska hitta på imorgon. Fast det får jag absolut inte säga till pappa, då blir jag satt på gräsklippnings tjänst, inte så sugen på det just nu.

Ett ljust och luftigt rum på hela 18 kvadrat är i stort behov av mer ordning i tillvaron. Vi söker just dig med outtröttlig energi som hela tiden är beredd på vad världen slänger åt en. En person som inte är rädd för utmaningar, hur jobbiga de än verkar. Har jag just beskrivit dig så tveka inte att höra av dig!

// Ett rum i behov

Hur ska man ta det att tåget var inställt och ersatt av buss på första dagen till skolan. Är det ett bra omen eller vad? Får väl helt enkelt vänta och se.

Jag hade turen att jag slapp åka buss i alla fall (har hemskt svårt för att åka buss, blir illamående nästan på en gång) för min underbara far skjutsade in mig istället. Att han hade saker att göra i Gävle är väl en annan ska haha! Nej men det var skönt att slippa sitta i en trång buss och må illa, det är ju lite bekvämare att sitta i en bil och för att inte nämna trevligare.

Är precis hemkommen från skolan. Blev en riktigt kort dag, in och få lite information om APU och lite annat. Som vanligt med andra ord.
Ska ta och ringa lite samtal och förhoppningsvis så ska det inte vara allt för svårt att få en APU plats. Har en idé så jag hoppas att det går bra.

Men nu ska jag ta och äta lunch.
Hörs sen!