helenskogh

Att något som man hela sommaren har vetat ska komma kan få en att totalt tappa greppet om sig själv. För varje dag som går känner jag hur jag tappar greppet om mig själv. Jag faller bara djupare och djupare ju närmare jag kommer. Jag vill inte komma dit igen, dit där allt som betyder inte längre betyder något. Att varje dag är en kamp för att ta mig framåt tar hårt, jag lägger all energi på att hålla mig kvar. Men jag vet egentligen inte vad som är kvar, allt känns suddigt och tvetydigt,  jag vet inte längre vad som egentligen finns. Jag skulle vara överlycklig om jag kunde säga att jag levde i min egna värld eller att jag ens lever i värld, det känns som om jag är fast mellan två värld men kan inte komma loss.

Det är jobbigt att gå runt hela dagar utan att ta ett djupt andetag, jag helt enkelt inte göra det längre. Smärtan i bröstet är för svår för att jag ska klara av det. Det är som att jag går runt med skotthål rakt i bröstet, det gör så ont.

Jag kan inte ens gråta längre, det finns inga känslor kvar att gråta över. Jag är helt tom. Jag önskar verkligen att jag såg vad som är värt att kämpa för, det gör jag verkligen. Allt jag kan se är vad som drar ner mig djupare ner i helvetet. Hur ska det bli när allt börjar igen när jag redan nu har tappat all livslust, jag vågar inte tänka på det med rädslan för att redan veta svaret.

Det är så mycket som jag skulle vilja berätta för alla, det skulle vara så skönt att verkligen få tömma ur mig allt men jag kan inte. Allt som finns inom mig är allt som jag har just nu, hur skulle jag kunna ge upp det? Önskar så hemskt mycket att det bara skulle finnas en person där ute som verkligen förstår allt, en person verkligen förstår hur jag tänker och känner, skulle verkligen behöva den personen just nu.

Tänk om livet bara kunde ge mig en lite stund av frihet av allt mörker, bara en stund för att se vad jag ska kämpa för. För som det är just nu så vill jag inte kämpa längre, det här är den jag är nu, det enda som jag känner mig hemma med just nu..