helenskogh

Jag har tänkt lite på bortskämdhet, jag har hela mitt liv blivit kallad bortskämd och blir fortfarande det. Jag anser dock att det är en skillnad på att bli bortskämd och att vara bortskämd. Man kan få saker av sin familj och släkt som man vill ha men som inte har krävt att få, det kallar jag att bli bortskämd. Det är när man förutsätter att man ska få det man vill hela tiden som jag tycker att man är bortskämd, det är en stor skillnad mellan de två. Om man ska utveckla det lite till så tror jag att man kan vara bortskämd trots att man inte får massor av prylar när man vill, man kan också vara bortskämd med att alltid får göra vad man vill, att man får säga vad man vill när man vill osv. Sen är det också att det en person har som standard kan en annan tycka är lyx och därmed sätta stämpeln bortskämd på den personen.

Om man ska ta mig som exempel så tycker jag inte att jag är bortskämd längre, jag kan erkänna att jag var bortskämd när jag var mindre. Jag ber inte mina föräldrar att köpa allt åt mig för jag vet att är det något jag vill ha så sparar jag ihop pengarna och köper det själv. Jag tar aldrig för givet att mina föräldrar ska köpa de dyra sakerna jag så hemskt gärna vill ha, det gör jag inte och varje gång som det gör det så blir jag lika glad och överraskad. Visst det kan se ut som jag är bortskämd för andra men när man inte vet hur det är så ska man inte heller uttala sig om det. Allt jag får det tar jag absolut inte för givet. Just för att jag är ensambarn så får jag mer än andra barn får, jag kanske får dyrare presenter vid jul och födelsedagar men det är inget som jag kan styra över. Jag önskar mig allt jag vill ha, om jag inte får allt jag vill ha så spelar det ingen roll för om jag verkligen vill ha det kan jag köpa det själv. Jag kan själv tycka att jag blir lite väl påkostad av mina föräldrar och ber därför inte speciellt ofta om att de ska köpa något till mig. Som nu när jag ska få en iPhone, det var aldrig mitt förslag. Det var min mamma som kom med förslaget att hon skulle ta min och jag skulle få en ny.

Det är så mycket som kan betraktas som bortskämdhet men egentligen, spelar det någon roll om man är det eller inte? Är det inte hur personen är som man ska bedöma? Och när ska vi sluta att döma andra, är det så att man är så missnöjd med sig själv att man måste hitta bristerna i andra?

Vill verkligen inte peka finger på någon, för det gör jag verkligen inte! Utan jag vill mest bara få ut vad jag känner och tänker, jag gör ofta inte det men det är något som jag måste göra för att må bra med mig själv, något som jag har lärt mig den hårda vägen.